Tag Archive | Reflektioner

Hit me with your best shot 2.0

För exakt ett halvår sedan firade jag nyårsdagen en vecka för sent genom att äta pizza, sammanfatta året som gått och skriva ner mål för det kommande året. Idag var det dags för en uppföljning.

Nyårsmålen är i den lilla burken. Lapparna som ligger framme är till ett nytt skrivprojekt.

Hur har det gått hittills då? Av 15 mål arbetar jag aktivt med 13. De två mest krävande målen har jag valt att lägga åt sidan. Kanske orkar jag arbeta med dem senare under året. Flera av målen är inte någonting jag kan bli klar med, snarare handlar det om att utveckla och upprätthålla goda vanor.

Halva 2017 är förbi och det har gått fort. För fort… Jag känner mig ofta frustrerad över att jag står kvar på samma ställe och aldrig kommer någonstans i livet. Men gång på gång får jag påminna mig själv om den inre resan jag gör och att framgång kan se ut på olika sätt. När jag läser min reflektion av 2016 inser jag hur långt jag har kommit. Det här året har jag:

  • börjat fatta beslut mer baserat på vad jag själv vill och mindre på vad jag tror att andra förväntar sig av mig.
  • börjat se tomma dagar i kalendern mer som ett tillfälle till återhämtning och kreativitet och mindre som en panikartad och ofrivillig isolering.

Det är speciellt den senaste månaden jag har känt av den här utvecklingen. Jag har mindre boendestöd p.g.a. semestertider och knappt några aktiviteter alls under sommaren, vilket har gett mig mer tid till reflektion. Det är fantastiskt vilka insikter som kan börja ta form när hjärnan får vila från ständigt ångest och panik.

Att göra sitt bästa behöver inte vara samma sak som att ständigt pressa sig till sitt yttersta. Att göra sitt bästa kan också vara att hitta den där balansen mellan utmaning och återhämtning. Jag kan omöjligt göra mitt bästa om jag ständigt är pressad till mitt yttersta. Jag orkar inte vara rädd hela tiden. Jag behöver återhämta mig, sedan kan jag fortsätta. Fortsätta utmana mig själv. Fortsätta framåt.

 

Världsautismdagen

 

Idag är det Världsautismdagen. Jag vet att många väljer att bojkotta den här dagen på grund av de åsikter som Autism Speaks står för. Men för mig blir kontroversen ett större skäl till att göra min röst hörd. I den här videon delar jag med mig lite av hur det kan vara att vara vuxen och ha autism, samt hur jag ser på autism som funktionssätt.

Nya tag, varje dag

img_20170301_113126

”Från och med nu börjar mitt nya liv.”

När jag var yngre brukade jag i samband med att jag städade mitt rum yttra just de här orden: ”Från och med nu börjar mitt nya liv.” Tillsammans med storstädningen kom nya livsregler som jag satte upp för mig själv. Det kunde vara allt från att duscha varje dag, aldrig bråka, göra alla läxor i god tid, få högsta betyg o.s.v. Bli perfekt med andra ord.

Det är någonting med att ha ordning och reda runt sig och i sig, det hör ihop på något sätt. När det är kaos inuti mig blir det kaos runt omkring mig. När allt är kaos i mig söker jag desperat efter ordning och reda genom att städa. Jag försöker få kontroll på det inre kaoset genom att ordna upp det yttre kaoset.

Jag tror inte att jag är den enda som gör så här. Ibland är det svårt för oss att vända blad och påbörja nästa kapitel i våra liv. Vi behöver ritualer som hjälper oss att gå vidare. Att slänga ut saker som påminner om någon kan markera ett farväl. En ny frisyr kan markera en ny början. Vi städar runt omkring oss och kaoset inom oss själva blir lite mer hanterbart. Minnen av det gamla livet sorteras bort och får ge rum åt nya minnen. Minnen som inte inkluderar den personen eller den platsen eller den vanan.

Så länge livet pågår kan det omöjligt vara skinande rent runt oss och i oss exakt hela tiden. För livet är inte perfekt. Det blir stökigt. Det blir smutsigt. Vi får fortsätta sortera och rensa bort det dåliga och ge plats för det bra. Jag är trött på att yttra orden ”från och med nu börjar mitt nya liv” för att senare trycka ner mig själv när jag misslyckas. ”Nya tag, varje dag.” Det är mitt nya motto.

Hit me with your best shot

Idag har jag firat nyårsdagen, en vecka för sent, genom att äta pizza och sammanfatta året som gått och skrivit nya mål för 2017.

20170108_184247

Margherita barnpizza inbakad med extra ost. Standard!

20170108_194526

Glasburken rymmer 15 lappar med mål för 2017 (plus några tomma lappar i fall jag vill fylla på..).

2016 var ett jobbigt år för mig där jag försökte bearbeta ett trauma och hade mycket problem med vården, stöd från samhället, samt ekonomin. Utan rätt hjälp är det inte lätt att bli frisk. Trots att jag har haft det tufft har jag inte slutat kämpa och det är jag stolt över. Jag har velat ge upp på livet så många gånger, men än hänger jag kvar.

En sak som blir påtaglig när jag reflekterar över året som gått är hur jag i mina desperata försök att förbättra min livssituation istället tröttar ut mig själv mer. Jag börjar med nya saker som jag egentligen inte orkar bara för att jag vill visa för mig själv och andra att jag verkligen gör allt jag kan för att bli frisk, börja jobba och bli en normal människa. Och jag stannar kvar i saker som jag egentligen mår dåligt av, bara för att jag tänker att det är bättre att göra något än att göra inget, samt för att undvika isolering. Jag får panik när det är tomt i min kalender och alla dagar bara flyter ihop till en grå sörja.

Det är mycket svårt att acceptera sina förutsättningar när man gång på gång får uppleva att vården sviker och samhället ställer krav man inte orkar leva upp till. Men jag tänker som vanligt fortsätta att kämpa på. Jag är nöjd med mina mål för 2017 som jag har satt upp för mig själv. Kravnivån varierar men en sak har de alla gemensamt: det är mål som ska hjälpa mig att må bättre.

Jag kan inte påstå att jag känner mig superpepp på det nya året eller är övertygad om att det kommer att bli ett fantastiskt år. Det jag känner är snarare en beslutsamhet att fortsätta framåt. Har livet inte bräckt mig än ska det fan inte lyckas det här året heller. Och skulle det försöka (vilket jag inte blir förvånad om det gör) stirrar jag livet rakt i vitögat och säger med stadig röst: ”Försök bara!”

Om mitt bloggande…

Jag skrev mitt allra första blogginlägg 16 januari 2009. Det ser ut som följer:

Välkommen till min nya blogg!

Här kommer jag att skriva både humoristiskt och allvarligt om allt som händer i mitt liv! Eftersom att jag alltid har tyckt om att skriva och mitt liv är så otroligt spännande och oförutsägbart så tänkte jag att det skulle passa bra med en liten blogg! Jag hoppas på att lära mig alla bloggfunktioner så snabbt som möjligt (jag är inte världens mest tekniska människa ska ni veta) så att den här bloggen kan bli till stor nytta och glädje för många! För det tror jag att den kommer bli. Ett liv har många berättelser. Men nu kallar sängen! Så det får bli en annan gång. Och snart hoppas jag! Puss och kram skum banan!

Då var jag 22 år, pluggade på Sigtuna folkhögskola och hade the time of my life. Festade mycket, hade många vänner, var snygg, rolig och spontan. Mitt största problem i livet (förutom olycklig kärlek förstås) var att någon i studentkorridoren flyttade på mitt tvättmedel…

Vad gäller bloggandet var det en kul grej där jag delade med mig av mitt liv till de som ville läsa. Inläggen bestod mestadels antingen av beskrivningar av fester och äventyr eller Youtube videos med tillhörande låttext som beskrev dagens känsla (som ju oftast var olycklig kärlek, haha). De få tillfällen mina inlägg faktiskt innehöll bilder var de alltid hämtade från Facebook och redigerade i Paint.

Allt var så klart inte perfekt på den här tiden. Jag har så länge jag kan minnas haft nära till ångest och depression. Ibland lyckas jag hålla det under kontroll och ibland är det mer påtagligt. Man kan ändå säga att det var lättare under den här tiden när jag började blogga. Det är också därför jag skrev oftare då.

Jag har bloggat från och till i snart åtta år. Under de här åtta åren har jag hunnit med att ha sex olika bloggar, inklusive en helt skyddad blogg och en systerblogg (som bara var synlig för mig och mina systrar där vi alla också kunde skriva inlägg). Det har blivit en hel del bloggande med andra ord. Jag har framför allt lärt mig två saker:

  1. Jag har ingen skyldighet att dela med mig av varje detalj av mitt liv till den här världen. Att skriva vad som helst, speciellt när jag mår dåligt och inte kan tänka klart, är osunt och kan skada mig själv och även de som läser.
  1. Jag har ingen skyldighet att uppdatera med jämna mellanrum och behöver därför inte heller be om ursäkt när det blir glest mellan inläggen eller när det blir en så kallad ”bloggpaus”. Jag bloggar när jag orkar och framför allt, när jag har lust.

Både vi som läser och vi som skriver behöver påminna oss själva om att en blogg, en Youtube kanal, ett Instagram konto eller vilken social kanal som helst, aldrig kan skildra ett helt liv. Det bör inte heller göra det. Allt är inte till för allas ögon och öron.

Eftersom jag inte längre är 22 år tänker jag inte avsluta det här inlägget med ”puss och kram skum banan”. Istället blir det ett ”vi hörs”. 🙂

 

En ny början…eller?

Jamen hej.

Som ni ser är alla inlägg raderade. Jag behövde börja om. Jag stod länge i valet och kvalet om jag skulle lösenordsskydda hela bloggen, eller sluta blogga helt. Men så kom jag på den geniala idén att lösenordsskydda enskilda inlägg. Så det tänker jag göra. Det finns även en anledning till varför det blir en ny början just idag. Jag har väntat in detta datum. Om det åter igen skiter sig med bloggningen kan jag alltid säga att det var ett aprilskämt.

Godnatt!